sandkorn

Det är inte bara det nigerianska fotbollslandslaget vi saknar under de afrikanska mästerskapen – det är även vissa nigerianska fotbollsprofiler.

Jag vet inte om ni hört den uppdaterade historien om Rashidi Yekini, men den är så sorglig att jag inte kan låta bli att berätta den.

Ni minns väl Rashidi Yekini, till att börja med? Den här oxen till centerforward som tycktes helt ostoppbar under några år i mitten av 1990-talet. Han som vann skytteligan när Nigeria vann de afrikanska mästerskapen 1994. Han som sedan satte nationens första VM-mål samma sommar, och vrålade ut sin glädje genom nätmaskorna. Han som vann den portugisiska ligans skytteliga och alltjämt är den bästa nigerianske landslagsmålskytten någonsin.

Han mår tyvärr inte så bra.

Enligt den historia som berättas i Nigeria så började allt gå snett för ungefär fem år sedan, då Yekini avbrutit det sista av alla comebackförsök och skulle gå igenom omställningen till ett civilt liv. En gammal lagkamrat som hette Ibraheem lockade honom att investera i en affärsidé som kretsade kring import och export av smycken och ädelstenar.

En dag skulle Ibraheem göra storaffär, och gav sig iväg mot ett växlingskontor med en enorm summa kontanter i sin väska. Dessvärre hade ett brottssyndikat fått nys om transaktionen, sköt ihjäl Ibraheem på öppen gata och försvann med pengarna.

Rashidi Yekini hade förlorat både sin vän och sina pengar – och var nu även på väg att förlora sin hälsa.

Han utvecklade en paranoia som blev värre och värre. Han isolerade sig i sitt hus, slutade ta emot vänner och slutade gå ut bland folk. En dag i fjol noterade dock grannarna glatt att han tagit sig ut ur huset – men blev alltmer bekymrade i takt med att Yekini släpade ut sina tillhörigheter på gatan. Innan han var färdig hade han samlat ihop dem i en sorts bål, hällt bensin över och tänt på. Sedan återvände han in i huset och sin ensamhet.

Nu tycks Yekini inte längre bo kvar i sitt gamla hus. När han synts till det senaste året har han vandrat runt planlöst i de fattigare delarna av Ibadan. Kläderna har varit slitna och smutsiga, fötterna bara. Ofta har han pratat med sig själv, högt och ostrukturerat.

94-landslaget har nästan samma status i Nigeria som i Sverige, och historien om Yekini blir inte mindre olustig av att flera av hans lagkamrater också haft problem med livet på andra sidan av fotbollskarriären. Celestine Babayaro har försatts i personlig konkurs – även om han själv förnekat att han har ekonomiska problem – och Uche Okafor begick tragiskt nog självmord i fjol.

Fotbollsförbundets tekniske chef Chris Green har visserligen pratat om en vilja att hjälpa Yekini – "han har gjort så mycket för det här landet att vi måste hitta ett sätt" – men de möjligheterna förbättrades knappast då en federal domstol i förra veckan tog beslutet att upplösa hela förbundet.

Jag är nu inte en religiös man, men hade jag varit det så hade jag bett för Rashidi Yekini.

/Erik Niva

Dags att lämna Qatar efter att ha varit i det lilla emiratet i nästan två veckor.

Ett av världens rikaste länder där det redan byggs så det knakar inför VM 2022.

Sista dagen besökte vi VM-högkvarteret och fick se den film Qatar Football Association visade för Fifa-delegaterna när 2022-arrangemanget presenterades.

Inte förvånad att mästerskapet hamnade här, med eller utan mutor.

Vi placerades i en mindre biograf, med skärmar på alla väggar, 3D och filmat som som SimulaTour på Liseberg där det känns som man åker med berg-och-dalbanan. Bara fåtöljen jag satt i måste kostat ett par tusen.

Presentationen var den överlägset bästa jag sett alla kategorier, gjord av ett tyskt företag med krångligt namn. Hela filmen avslutades med ett filmat citat från Qatars VM-ambassadör  Zinedine Zidane – som sedan knallade in i salongen lagom till att ljuset tändes upp.

…ja inte i dag alltså utan när presentationen visades för Fifa-delegaterna.

Vi talar om en satsning som saknar motstycke i fotbollshistorien där en ny tunnelbana/pendeltågslinje ska byggas genom hela jävla landet, från norr till söder. Städerna kommer att vara övervakade via kameror vilket säkert är bra ur säkerhetssynpunkt men väcker etiska frågetecken. De engelska supportrarna riskerar att få resa hem utan både armar och ben. Qatar har i dag 25 000 hotellrum – 2022 ska här finnas 95 000. Bara kostnaderna för de nya, luftkonditionerade arenorna beräknas till 35 MILJARDER KRONOR. Arenorna ska sedan monteras ned och skeppas till länder där de behövs bättre.

Qatar är ett land där intresset för den inhemska ligan är svagt (åtminstone för att besöka matcherna, fler som ser dem på TV), som aldrig kvalificerat sig för VM och där endast 300 000 av de 1,6 miljoner invånarna är qatarier. Övriga är gästarbetare från Bangladesh, Pakistan, Filipinerna och andra länder. Tveksamt hur passionerat de sluter upp bakom hemmanationen som sägs köpa in spelare från runt om i världen via akademinAspire belägen här i Doha. Spelare som sedan kan naturaliseras. 

VM-satsningen är ett led i att förbättra infrastrukturen i något som emiren Hamad bin Khalifa Al Thanis styre döpt till The Qatar National Vision 2030. Qatar söker i princip alla större idrottsarrangemang som går att söka, för något år sedan stupade de på OS 2016. VM 2022 kan på sätt och vis sägas finansiera infrastruktursatsningarna.

Lika fantastiskt mästerskapet lär bli organisatoriskt och logistiskt, lika själlöst lär det kännas.

Lika glad jag är att lämna Qatar, lika intressant har det varit att vara här.

Hemma har det varit en händelserik dag, noterar jag. Kalmars Mattias Johansson till AZ Alkmaar för 15 av CSKA:s Wernbloom-miljoner. Bra pengar för en försvarsspelare. Skulle Johansson gå in i startelvan och göra en stark vår är han definitivt med i EM-diskussionen med tanke på att varken Adam Johansson eller Emil Salomonsson visat att de vill utmana Mikael Lustig.

…många undrar om Joel Ekstrand men jag vet inte hur ni tänker då? Han spelar knappt i Udinese även om han gjorde en bra insats mot Arsenal i höstas. Vad har han gjort, fem Serie A-matcher?

Real Göteborg har haft det jobbigt. Först klev Daniel Sobralense ut i Sportbladet och menade att att han skulle haft hela sign on-bonusen direkt, trots att det är standard att den delas upp på kontraktstidens år. Oavsett handlar det om att Sobralense (via tolken) inte har läst kontraktet tillräckligt noga. Det som står där gäller. Att Sobralense kommer skapa mer problem än vad han tillför på var ingen vågad gissning ens innan denna cirkus drog igång.

… sedan avslöjade G-P att Nordin Gerzic-värvningen kan spricka. ÖSK-mittfältaren kräver åtminstone de 120 papp i månaden han lyfter i Örebro och det verkar inte Håkan Mild gå med på. Tråkigt för IFK-fansen men Blåvitt faller inte med en missad Gerzic.

José Mourinho lämnar Real Madrid till sommaren, enligt spanska medier. För att ta över Manchester United? var min spontana tanke.

Gais måste låna tre miljoner för att behålla Wanderson. Börjar det vända för Mats Persson Informerar igen?

Och när man äntligen får tid att blogga lite – då pågår någon form av Aftonbladig systemuppgradering som gör att man inte kan logga in på ett drygt dygn.

Men okej, allt handlar inte om tid och möjlighet. En hel del handlar om lust också, och det är inte en känsla jag haft överskott på de senaste dagarna.

Jermain Defoe anländer till den bortre stolpen en tiondel för sent – och den framtid som hade kunnat vara vår är borta innan vi någonsin hann dit.

Jag vet verkligen inte vad som händer nu. Kanske är verkligen detta Redknapp-Spurs av sånt obekymrat virke att de skakar av sig rättegångar och slutminutstrauman som om ingenting hade hänt – men jag kan ändå inte skaka av mig farhågan om att det här var Ögonblicket.

Missat Champions League-spel? Uppbrutet lag? Krympande ambitioner? Tillbaka till tabellmitten?

Nuförtiden är det ju visserligen så att de allra mest avgörande vägskälen oftast sker när en maktman sätter pennan till pappret och en klubb byter ägare, snarare än när en anfallare petar bollen utanför. Men även i den moderna engelska fotbollshistorien finns de där, de där tillfällena då bollen gick en väg och framtiden en annan. De enskilda momenten då en enda händelse på planen skickar iväg en hel klubb i en ny riktning.

De är positiva lika ofta som de är negativa, såklart, men jag är inte på humör att stanna vid några Mark Robins-moments just idag.

Istället har ni här några exempel på andra ödesögonblick, sekunder då luckan ner mot idrottens helvete har öppnat sig och ett fotbollslag har klivit ner.

England-Tyskland EM-semifinal, 1996 Känner ni igen situationen? Hör ni ekot från historien? Hade bara Paul Gascoigne varit lite smalare, lite piggare, lite alertare – då hade han stött in bollen i tomt mål och det engelska landslaget hade sluppit det förlorartrauma som fortfarande kväver hela den fotbollsnationen. Normalt sett brukar det ju refereras till straffmissarna från Stuart Pearce och Gareth Southgate som ödesögonblicken – men även om de bollarna gått i mål finns det inga garantier för att England vunnit de matcherna ändå. Hade bara ”Gazza” petat in bollen så hade semifinalen varit slut – ”Golden goal” – och framdrivna av de euforiska ångorna hade England med stor sannolikhet kört över Tjeckien i finalen. Dessutom hade Paul Gascoigne blivit adlad, och kanske fått in sitt eget liv på en annan bana.

Everton-Liverpool FA-cupen, 1991 Sett med dagens ögon är det svårt att förstå vilken position som Liverpool hade för drygt 20 år sedan, och vilken betydelse som Kenny Dalglish hade som galjonsfigur för föreningen. Elva ligatitlar, fyra Europacuper, tre FA-cuper och fyra Ligacuper på de 20 år som precis passerat – och som spelare och tränare hade Dalglish varit med om de allra flesta. Nu hade dock katastroferna på Heysel och Hillsborough traumatiserat både klubben och mannen – och Kenny Dalglish stod plötsligt mitt i ett derby och märkte att han inte längre var kapabel att fatta beslut. Efter att Liverpool gjort ett sent ledningsmål tänkte han stänga till försvaret genom att flytta ner Jan Mölby som sweeper, men då hans assistent protesterade visste inte Dalglish längre vad han ville. ”Just leave it”, tänkte han, och strax därefter kvitterade Everton genom precis den yta som skulle ha dödats. Kenny Dalglish såg det som ett definitivt bevis för att det var dags att avgå – och sedan dess har Liverpool FC aldrig blivit samma framgångsförening igen. ”En avgörande händelse formade ödet för vår klubb, och det var den dagen som Kenny Dalglish avgick som manager för Liverpool. Hade han stannat hade de senaste 20 åren sett helt annorlunda ut”, hävdar Jamie Carragher.

Cardiff City-Leeds United FA-cupen, 2002 Det kan tyckas märkligt att pinpointa en FA Cup-skräll som ögonblicket då drömmen om Leeds United sprack. Var det inte ekonomi det handlade om? För hårt spänd Champions League-båge? Och en klubb som dukade under av bråk, intriger och rättsprocesser? Jo, så var det – och allt det där kokades ihop och störtade samman i en väldigt gammeldags cupmatch på ett ohyggligt ogästvänligt Ninian Park. Tidigt i matchen gick Rio Ferdinand sönder, vilket fick konsekvensen att Michael Duberry och Jonathan Woodgate fick bilda mittförsvar. De två hade inte ens pratat med varandra, sedan den förstnämnda vittnat mot den senare i rätten. Ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att Leeds United höll på att smälta ihop av trycket som sattes på dem. Till sist pressade Cardiff in segermålet i den 87:e minuten – och då Soul Crew sedan stormade planen vid slutsignalen rann livet ur Leeds. De blev faktiskt aldrig samma lag igen. Inför matchen toppade de Premier League. Fyra månader senare hade de rasat ner till femteplatsen – vilket innebar missad Champions League-plats och påbörjad ekonomisk härdsmälta. Det är ju tveksamt om de hade lyckats klamra sig fast ändå, men cupmatchen i Cardiff knuffade Leeds över kanten, ut i det fria fallet.

Arsenal-Birmingham Ligacupen, 2011 En smäll som vi fortfarande inte riktigt vet hur hård den visar sig vara. Klart är i alla fall att det här var sekunden då Arsenals titeltorka gick över i förbannelse. Kanske var det också början till slutet för hela Arsène Wengers fotbollsvision. Han har själv pratat om sin förvissning om att Arsenal hade varit i en helt annan situation idag ifall bara den där Ligacupen bärgats. Nasri hade knappast lämnat klubben, möjligen inte Fàbregas heller – och framförallt hade den negativa spiralen hävts innan den fått upp någon riktig fart. Nu står istället hela den moderna Arsenal-modellen under en press den aldrig tidigare satts under.

Oldham Athletic-Manchester United FA-cupen, 1994 Det är lätt att glömma bort att Oldham Athletic faktiskt tillhör Premier Leagues ursprungliga medlemsklubbar. Under början av 1990-talet hade de ungefär samma status i ligan som Wigan har idag. De höll sig kvar, kryddade med några cupframgångar och höll sig i position för det där genombrottet som hade kunnat ta dem upp på en ny nivå. Våren 1994 kom chansen. FA Cup-semi mot lokalrivalerna från Manchester United på Wembley inför global tv-publik. Och ledning in i den allra sista förlängningsminuten – då damp bollen ner halvmetern framför Mark Hughes. Manchester United vann sedan omspelet med 4-1, medan Oldham inte vann en enda match under resten av säsongen och åkte ur Premier League. ”Målet som dödade klubben”, har gamle managern Joe Royle summerat.

/Erik Niva

Efter sju sorger blev min åttonde januariresa ingen bedrövelse. Tvärtom, årets trupp är kanske den mest lovande jag har sett. Men på den viktigaste frågan fick förbundskapten Erik Hamrén inget svar. Snart bara fyra månader kvar till sommarens stora fotbollsfest, EM i Polen/Ukraina. Ur det korta EM-perspektivet handlade matcherna mot Bahrain och Qatar framför allt om Adam Johansson eller Emil Salomonsson kan vara aktuell som lösning på det högerbacksproblem som uppstått. En oskriven mästerskapsregel är att åka med minst två spelare på varje position men bakom Mikael Lustig – petad i Celtic – finns inget givet alternativ.

Det gör det fortfarande inte. 

Adam Johansson är klok och rutinerad och gjorde få eller inga misstag under matcherna. Men redan innan hans skadehelvete började 2009 var det framför allt bristen på snabbhet som hindrade honom från en större, internationell karriär. De långa och många skadeuppehållen har inte gjort honom rappare i steget precis. Adam ser helt enkelt inte ut som en landslagsspelare och det måste hända mycket i Seattle om det ska förändras under våren.

Dock väntar jag med att avskriva honom helt, han ligger fortfarande en bra bit före Emil Salomonsson vars brister till och med ett reservbetonat, qatariskt U23-lag lyckades avslöja.

Med facit i hand känns det ännu mer tveksamt att Kalmars Mattias Johansson lämnades utanför truppen för att han tackade nej till en U21-samling under sin semester. Mattias framstår som den mest spännande spelaren på positionen och genom en riktigt stark vår kan han blanda sig i diskussionen.

Förutom högerbacksdilemmat gav januariturnén i regel positiva svar på de frågor som ställdes före avresan:

É TOBBE KLAR? Ja, Tobbe är klar för EM-truppen om inget oförutsett inträffar. Hans insatser på planen visar det och Erik Hamréns sätt att prata om honom bekräftar det. Förbundskaptenen har fortfarande inte bestämt om han åker med fyra eller fem anfallare till Kiev men jag tror att det blir fem: Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander, Ola Toivonen, Tobias Hysén och John Guidetti.

ÄR PÄR HANSSON VÅR TREDJEKEEPER? Tveklöst. Sattes inte på några större prov under matcherna men hans träningar och hans sätt att styra och coacha backlinjen är imponerande. I framtiden väntas Pär ta över efter Andreas Isaksson som landslagsetta men skulle han misslyckas med det kan han alltid ta över efter sir Alex i Manchester i stället. Ett tränarämne.

HUR BRA ÄR EGENTLIGEN OSCAR HILJEMARK? Jag hörde en träffande liknelse i går: Hiljemark är mer Jonas Thern än vad Simon Thern är. En hårt arbetande tvåvägsmittfältare som vinner nickdueller på egen planhalva lika självklart som han slår de avgörande passningarna offensivt. Fortfarande för tidigt för att prata om 19-åringen i EM men när höstens VM-kval börjar kan han mycket väl finnas med i truppen.

VILKA SPELARE FASTNADE FÖRBUNDSKAPTENEN FÖR? Han nämnde framför allt tre: Hiljemark förstås, högeryttern Jiloan Hamad och vänsterbacken Erdin Demir. Plus att han beskrev Elfsborgs 19-åring Viktor Claesson som ett "råämne". Claesson är onekligen intressant, målskytt i landslaget trots att han aldrig spelat högre upp än i superettan. Även om agenten inte lär ta med just det målet på DVD:n som ska ut till europeiska storklubbar med tiden.

VAD GER EGENTLIGEN DE HÄR JANUARITURNÉERNA I LÅNGBORTISTAN MOT SVAGT MOTSTÅND? Det är utmärkta tillfällen för unga talanger att bekanta sig med landslaget, och för landslaget att bekanta sig med unga talanger. Till exempel har 17 av 22 spelare i dagens "riktiga" landslagstrupp gjort en flera januariturnéer. Jag skulle inte bli förvånad om vi i framtiden blickar tillbaka på Qatar 2012 som en resa då flera ordinarie landslagsmän fanns med för första eller andra gången.

Det var tvunget. Dels för att svenska folket ska få nya fräscha löpsedlar att vila ögonen på när vi står i kön på Hemköp. Löpsedlar i stil med "Så mycket är din bil värd", "[Valfri person/samling människor] rasar mot..." etc. Och dels för att de Socialdemokraterna ska kunna börja fokusera på sin politik istället för mustascher, fiffel och fyndiga förhållandeformer. Det har varit ett riktigt buskisår. Men en sak får man ändå ge Juholt. Han har lyckats med något helt unikt. Han har lyckats dra socialdemokratin mellan skinkorna och lämnar nu det parti som Branting och grabbarna byggde upp till och med Person-eran i spillror. Historiskt. Självklart är det inte bara hans fel, men det är trots allt han som stått och rattat partiet rock bottom (om man nu kan tycka att typ 25% är rock bottom).

Gjorde en grej på Emil Salomonsson till dagens papper, apropå att högerbacken alltid står kvar för att nöta "Ronaldo"-skottet efter träningarna. – Jag har ett annorlunda tillslag och med nya bollarna kan det hända mycket. Får man till träffen kan man göra ett par mål per säsong. Att göra det som ytterback är inte fel, då ser folk i Europa att 'Fan, han kan ju skjuta'. Det gäller att synas även som ytterback, det är bara att inse.

…IFK-Salomonsson, som inte brukar göra mycket väsen av sig, levererade sedan januariresans kaxigaste citat: – En klubb som Blåvitt ska kämpa om guldet varje år. Det är lite svenskt att snacka om att nöja sig med topp åtta. Elfsborg kan säga det men absolut inte vi i IFK. Vi är Sveriges största klubb, vi ska ligga i toppen varje år. Det behöver man inte ens säga, det ska man ta för givet. 

Sista träningspasset i dag, solen stekte på arenan Al Sadd där matchen mot Qatar spelas i morgon. Startelvan blir den jag spekulerade kring i går plus Oscar Hiljemark som tar mittfältsplatsen bredvid Anders Svensson. Övriga som dubblerar är Erdin Demir, Jiloan Hamad och Tobias Hysén. Ensam debutant är Markus Holgersson men förbundskapten Erik Hamrén lovade att Simon Thern kommer att få speltid, där blir det en debut till. 

…Hamrén hyllade årets januaritrupp som den bäst förberedda under hans tid och plussade Erdin Demir och Viktor Claesson som de som överraskat mest positivt. Själv väntar jag med att summera till efter morgondagens match.

Däremot, när det gäller journalistgänget, har Hitte-Joel på Bildbyrån tagit störst utvecklingssteg. Bland annat var det han som satte en kamera på Hamad under två träningar och inte jag som det felaktigt stod i sportbladet.se:s puff.

TT-Skiöld har som alltid svarat för en jämn och stabil insats och Disco ridit in som en frisk fläkt. Pontus Pixlaren har tagit oss genom trafikstockningarna och själv har jag lyckats peta in en sida i tidningen varje dag vilket var målsättningen.

Nu ska dagens arbete stökas undan snabbt, sedan blir det till sportbaren och häng framför kvällens heta matcher i Premier League och Serie A.

Tummarna håller vi som alltid för Kung Kloses Lazio.

Har inte lyckats hitta en rad i arabpressen om Håkan Juholts avgång, desto mer drag där hemma verkar det som. Ofrånkomligt men tråkigt, jag tycker att Juholt är en person med sunda värderingar och framför allt en skicklig talare som kunnat ge Fredrik Reinfeldt en match. Nu slarvade han bort sina chanser, ivrigt påhejad av falanger i sitt eget parti och nyhetsjagande journalister där forskningen får visa om proportionerna i bevakningen tappades bort.

…för egen del innebär det att allt som återstår av min juholt är detta foto…

…kanske lika bra det.

Vädret i Doha i dag kan närmast beskrivas som en sandstorm. Det sved i ögonen och jag hostar fortfarande ökengrus efter landslagets träningspass. Erica Johansson kan slänga sig i vägen.

Startelvan till andra och sista matchen, Qatar på måndag, verkade inte vara riktigt klar i förmiddags. Här har ni en hygglig spekulation:

Dahlin Salomonsson, Holgersson, Dyrestam, Demir Svensson, ?? Hamad, Claesson, Durmaz Hysén

Viktor Claesson har inte visat så mycket på januariturnén men på dagens träning lossnade det lite. Jag gillar hans kliv där han från stillastående utgångsposition glider förbi motståndaren à la Zinedine Zidane.

…inga jämförelser i övrigt.

Vem ska ta platsen bredvid Svensson? Oscar Hiljemark ligger naturligtvis bra till för en ny chans. Med tanke på allt ståhej som varit kring Simon Thern vore det kul att få se honom centralt. Har sett pigg ut senaste träningarna. Ett tredje alternativ är MFF:s Erik Friberg.

I en intervju med Disco släppte Rikard Norling det briljanta smeknamnet Micke Mourinho för Real Blåvitts tränare Mikael Stahre. Till morgondagens tidning gör jag en grej på Emil "Ronaldo" Salomonsson – han står kvar tio minuter efter varje träning för att öva på "Ronaldo"-tillslaget.

Tommy Söderberg är tillbaka på spelarhotellet men trött och medicinerad och avböjde via Hasse Press en intervju om sjukhusvistelsen. Jag har faktiskt intervjuat Söderberg i samband med ett annat sjukhusbesök och den intervjun glömmer jag aldrig.

Storyn om Smålandsundret, som jag gjorde från Qatar till dagens tidning, är det kanske första gången ni läser om – men knappast sista…

Idag åker skandalsossen Juholt och hans jävla mustasch förhoppningsvis ut med röven före. En gång för alla. Han kan kalla det vad fan han vill, men det är knappast av fri vilja han kommer att annonsera sin avgång kl 15. Jag är så trött på dokusåpan Juholt att jag troligen kommer börja lipa om han biter sig kvar en vecka till. Jag orkar inte se honom stå och gaffla på i delirium mer nu. Ska bli så jävla skönt att få glömma honom. Ända till sommarens barturne. Och om någon enda liten jävla journalist någonsin plockar upp den gamla tobleroneaffären efter det här så kommer jag att personligen känna mig tvungen att viga mitt liv till att straffa personen i fråga. Inget kommer historiskt kunna mäta sig med den revy av gyckelspel som pågått i det gamla arbetarpartiet på sistone. Att ens jämföra förtroendebristen mellan Sahlin och Juholt är ett dåligt skämt.

Kulbo.

Min gamla kollega R tipsade mig igår om en recension på Hilfe Magazine. Jag fullkomligt älskar hur den börjar bra och sedan bara lyfter. Kan vara den roligaste recension av en teknikpyl jag någonsin läst. Läs själva!

…jag passade på att sola lite under spelavbrott i den svenska träningen.

Annars såg Simon Thern pigg ut i tvåmålsspelet men de äldre vann mot de yngre.

– Det gör de alltid. De slutar inte spela förrän de har vunnit, sa Hasse Press.

Vi diskuterade tvillingpar i den svenska landslagshistorien med tanke på att både Martin och Marcus Olsson nu har debuterat.

Återigen fick jag kontakta altmeister Sandlin och det finns några tidigare exempel:

* Thomas och Andreas Ravelli har de flesta koll på. Andreas debuterade faktiskt först i landslaget, 1980, Thomas ett år senare.

* Hans och Stig Tvilling. De hette först Andersson men bytte sedan till det mer passande efternamnet Tvilling. Då är vi tillbaka på -50-talet.

Sedan finns det ett tvillingpar till, ett fjärde, och den som sätter det först i kommentarsfältet lovar jag att belöna med nästa bjudpryl jag får i det här yrket. Kan vara allt från ett anteckningsblock till senaste Adidas-skorna.

Vågar redan nu utlova att vårt nästa TV-knäck på sportbladet.se kommer vara grymt coolt. Vi satte en kamera på Jiloan Hamads bröst så ni får uppelva en träning ur en landslagsspelares perspektiv. Roligast är när en boll träffar kameran och Pontus Jansson sticker fram näbben mitt framför linsen för att kolla om den är hel.

Michael Laudrups assistent Erik Larsen var på plats för att studera nivån på spelarna. Han är även i Qatar för att besöka hyllade Doha Aspire Academy. Laudrup lämnade Mallorca i protest i höstas sedan just Larsen fått sparken för att ha sagt att klubbens vice president Lorenzo Serra är en "dålig person".

…men Erik Larsen var en trevlig snubbe med erfarenhet från ryska ligan. Han trodde att Pontus Wernbloom med sin inställning – "He´s a warrior" – skulle klara sig bra i CSKA. Däremot menade Larsen att inte ens ett spansk bottenlag skulle vara intresserad av Wernbloom eftersom fotbollen där är helt annorlunda med träningsövningar med boll på små ytor.

Intressant.

Fredagar är lördagar här nere och ganska mycket folk ute på stan när jag tog en promenad tidigare i kväll. Dags att jobba undan, sedan kan det bli till att känna på Qatars nattliv. Fått tips att det är på Ramada Plaza Hotel det händer.

Landslaget tillbaka på tränigsplanen igen efter match och ökenäventyr. Men kostrådgivaren Henning Svendsen stal uppmärksamheten med en story från tidigt 1980-tal om Sven-Göran Eriksson.

 Det var precis när "Svennis" kommit till IFK Göteborg 1979 och Blåvitt gick dåligt. Svendsen kände "Svennis" ytligt då de båda pluggat på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH. Vid ett tillfälle stötte de på varandra på stan och "Svennis", som var övertygad om att han skulle få sparken som tränare, undrade om Henning hade några kontakter i lärarbranschen. – Idrottslärare på halvtid skulle passa bra, förklarade "Svennis". 

Svendsen drog i några trådar och det visade sig att det fanns en halvtidstjänst på Järnbrottsskolan i Göteborg men den behövde tillsättas direkt. Efter lite lirkande lyckades Svendsen få rektorn att hålla på tjänsten i några veckor, utifall resultaten skulle vända för IFK Göteborg och "Svennis".

I tisdags, när Sverige mötte Bahrain här i Qatar, var "Svennis" på plats på läktaren, inbjuden av Al Jazeera, troligen för att diskutera en roll som expertkommentator under EM då TV-kanalen har rättigheter till mästerskapet.

Det var då Henning Svendsen stegade fram till "Svennis" som han inte hade pratat med på 33 år och sa: – Du "Svennis", hur ska du ha det? Jag kan nog fan inte hålla den där halvtidstjänsten längre.

Igår var jag med om något oangenämt på min arbetsplats. Strax innan jag skulle till att gå för dagen tänkte jag passa på att kissa så att jag inte skulle behöva utsättas för den enorma påfrestning det är att åka spårvagn och vara pissnödig samtidigt. Givetvis var alla toaletter upptagna så jag tänkte att jag kollar om jag mot förmodan hade fått nåt göttigt i mitt postfack. Det hade jag såklart inte, men plötsligt blev en toa ledig och det blev min tur. Föregående besökare kom visslande ut från den lilla kakelcellen. Uppenbart lätt till sinnet. Det bådade inte gott. Men jag var tvungen att gå. Precis som jag anade slog bajslukten emot mig när jag klev in. Den var brutal. Tung som bly. Som en lagrad Munster. Arrrghhh... det är nåt visst med det ändå. Att stiga in i en liten kapsel med toxiska halter koncentrerat fekaliesyre. Man känner sig med ens smutsig och förnedrad. För att inte tala om trött. Det är verkligen otroligt energidränerande att kliva in i en varmt moln av någon annans klibbiga bajslukt. Men det var inte det värsta. Utanför hörde jag hur kön började byggas på. Vid hemgång vill alla  Jag stelnade. Jag insåg med ens att jag skulle få skulden. Om inte... Nä, den skulle inte gå att vänta ut. En luktmatta framställd i byråarbetartarmar, med hård stress och ett nästintill barockt överkonsumerande av kaffepods som främsta ingredienser, håller i sig en halv arbetsdag. Minst. Att försöka dodgea kön genom att sitta och trycka knäpptyst därinne skulle heller aldrig fungera i rusningstid. Förr eller senare skulle någon i kön lacka ur och undra vem som flyttat in. Börja knacka och leva jävel. Det skulle bli en kamp mot klockan med sämre odds än en Jokerrad. All uppmärksamhet skulle riktas mot den skygge stackare som klev ut – och en sådan walk of shame hade jag inte lust med. De två mest självklara alternativen var att antingen ta livet av sig på något fiffigt sätt, eller bita ihop, spela oberörd och lämna över skammens stafettpinne till nästa person. Riskabelt men hyfsat skamsanerande. Såvida personen i fråga inte råkade vara en så kallad "spindel i nätet" med omfattande spridningsförmåga. Då skulle man bli märkt för livet. Personen före mig måste ha hört att någon väntade och valde att satsa på stafettmetoden vilket i det fallet visade sig vara ett genidrag. Personen vet att jag vet, och jag vet att personen vet att jag vet. Och där dör det. Skadezonen begränsades med andra ord till en kollega. Bara att gratulera. Men skulle jag ha samma tur? Förmodligen inte. Sedan hände något som satte hela systemet ur spel. Så jävla typiskt mig. Min panikreflex handlade på volly. Utan att tänka på konsekvenserna greppade jag lukta-gott-sprejen och körde några massiva pumpningar. Det lät utav bara helvete. *Psssscchhhhtttt... psssscchhhhtttt.* Bra jobbat Mikael, istället för att lämna över problemet till nästa person nu hade precis alla i kön hört att personen på mittentoan försökte sig på ett halvtaskigt odörkamouflage. Jag hade alltså friat alla, både föregående och efterföljande besökare, från skuld och vidare spekulationer. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Helvetes jävlar också. Det skulle inte längre råda något tvivel vem som bar skulden. Trots att det faktiskt inte var jag. Jag förbannade mitt avtryckarglada pekfinger som just hade gjort mig till en bajsluktsmartyr. Men på något outgrundligt sätt hade kön lyckats krympa till en endaste person och plötsligt var jag tillbaka på samma spelplan som personen före mig var med mig. Och till råga på allt så var personen som stod på tur en för mig helt okänd varelse. Phew!! Undrar just när bakslaget kommer. För med min dåliga karma lär det inte bli nådigt.

Inför landskampen i går berättade förbundsordförande Lars-Åke Lagrell en rolig anekdot apropå Bahrain. Ungefär så här ska det ha gått till:

Lagrell hade varit i väg på Fifa-kongress eller liknande och hamnat till bords med Bahrains fotbollspresident Sheikh Salman Bin Ibrahim Al-Khalifa.

Framme vid middagen hade Sheijk Ibrahim nobbat starkdrycken och Lagrell undrade om han inte drack sprit? – Nej, svarade fotbollsshejken. – Då går du miste om något, skrockade Lagrell så som bara pampar kan.

Dagen efter kom de både förbundsbossarna i samtal igen och Sheijk Ibrahim frågade då hur många fruar Lagrell hade? – Nej, jag har bara en, svarade Lagrell som inte var riktigt beredd på att det skulle komma upp en diskussion om månggifte som är accepterat i Bahrain. Shejk Ibrahim höjde förvånat på ögonbrynen men fann sig snabbt och konstaterade på ett sätt som bara en man med fyra fruar kan: – Då går du miste om något.

Efter en vecka i Qatar är det dags att visa hur det ser ut…

…här Doaha downtow på kvällen, personerna på bilden har inget med bloggen att göra. 

Nedan minareten utanför mitt hotellfönster som väcker mig klockan 05.00. Ja inte minaraten alltså utan liraren som står i den och sjunger…

…vi åkte mot Khor Al-Adaid, inlandshavet, öknen söder om Doha för ett träningspass på sandynorna. Det lätta steget är en synvilla, det var mycket jobbigare än det ser ut…

…

…andra murvlar tog det lugnare, till exempel Hitte-Joel som här poserar på en sandbädd…

 

…sand i skorna får man lätt av att befinna sig i öknen – eller är det koreograferad dans…

…TT-Skiöld behöll som alltid lugnet, värdigheten och utsikten…

…en dromedar är död…f'låt sövd – än sen då?

…när Rolf-Göran Bengtssons häst is heading out to the highway…

…största chocken var att Punkt.se-Polacken dök upp på Sverige-Bahrain…

…om jag någon gång skaffar mig en bensinstation ska det vara den här. Bensinen kostar för övrigt två kronor litern i Qatar, ett ciggpaket får du för en tjuga medan en kopp kaffe kan gå på 60 spänn på fel ställe…

…hög tid att lägga sig vid poolen igen. Reporterlivet är ett jävla slit och släp…

Stackars Tommy Söderberg. Inlagd på qatariskt sjukhus här i Doha med gallsten och blir kvar till på lördag för att sedan resa hem med landslaget under måndagen. Hemma i Sverige väntar operation. Usch. Jag har ingen aning om vad gallsten är men det låter som något jag inte ens skulle vilja ge till Lasse Lava.

Dagen efter match blir en lugn dag för landslagstruppen. Lättare träning på hotellgymmet, sedan ut i öknen för att köra fyrhjuling. Fotograferna får hänga på men inte vi reportrar. Får hoppas på häftiga bilder i stället.

…att missa ökenrallyt gör inte så mycket. Jag var ute och sprang på sanddynorna i går och i dag blir det poolside i stället. Operation: brunast på Ankgatan är inledd.

Jag ställde två frågor inför matchen mot Bahrain: visar Adam Johansson att han är en man för EM-truppen, och visar Oscar Hiljemark att han är ett av svensk fotbolls stora framtidsnamn?

På fråga 1) svarar jag "Tveksamt. Adam såg långsam och klumpig ut, säkerhetsspelade konstant, gjorde i och för sig inga större misstag men såg inte ut som en EM-spelare direkt. Måste hända mycket i Seattle om Adam med till Kiev".

Svaret på fråga 2) utvecklar jag i dagens tidning men det är förstås ja. Däremot är jag långt ifrån säker på att Hiljemark är en man redan för EM-truppen.

…under förmiddagen har jag varit ute på spelarhotellet för att ta ett längre snack med 19-åringen. Ni som är nyfikna att veta mer om Oscar läser intervjun i morgon.

Annars var matchen ingen höjdare, Sverige var ett par klasser bättre och när Anders Svensson lämnades utan uppsikt och kunde styra och ställa blev det spel mot ett mål i långa perioder.

…lite oroväckande eftersom det sägs att Qatar ska komma med ett ÄNNU sämre lag, ett rent OS-lag med U23-spelare. Å andra sidan lär Sverige att ställa upp med ett svagare gäng på måndag. Jag gissar att Svensson och Tobias Hysén blir kvar i startelvan, kanske Niklas Backman också.

Pär Hansson hade inte mycket att göra i går men på den knäpptysta Al-Gharafa stadium (max pers på plats) hörde man tydligt hur skickligt han dirrigerar det defensiva spelet. Förbundskapten Erik Hamrén lät oss efteråt förstå att han ser det som en mycket viktig egenskap för en målvakt och det har han så klart rätt i. 

Förstår hemifrån att det surras en del om att valberedningen ska presentera sin kandidat som efterträdare till Lars-Åke Lagrell. Har svårt att gå igång på det eftersom det så länge stått klart att det blir Karl-Erik Nilsson. Att ordförandevalet framstår som smått odemokratiskt var en diskussion Sportbladet tog upp redan i höstas när jag avslöjade att Nilsson skulle ta över. Nu tjänar det inte mycket till att tjafsa, det är för sent.

…möjligen är det värt att sätta tänderna i det köttben som valsar runt om att Uefa-basen Michel Platini varit aktivt drivande i att hindra utmanaren Lars-Christer Olsson från att komma till makten. Det sägs att Platini fortfarande inte förlåtit Olsson för striden som uppstod när han tog över efter Lennart Johansson.

…varför Platini nu skulle bry sig om vem som styr i Sverige kan man ju i och för sig fråga sig.

I dag är det dags för landskamp, Sverige möter Bahrain på blivande VM-arenan Al-Gharafa stadium. Startelvan har varit känd ett tag men jag upprepar den:

Hansson Johansson, Backman, Jansson, Demir Svensson, Hiljemark Hamad, Ishizaki, Hult Hysén

Två saker att hålla ögonen på framför TV:n i kväll (matchen börjar 17.00 svensk tid och visas på TV4 Sport):

* Adam Johansson som har en hyfsad chans att spela sig närmre EM-truppen. I dagsläget har Sverige bara en högerback, Mikael Lustig, och standard är att åka med två på varje position till ett mästerskap.

* Oscar Hiljemark, 19. Elfsborgsmittfältaren har imponerat under träningarna och hans potential är omvittnad. Ska bli intressant att se hur han står sig mot dagens motstånd, Bahrain har ett hyggligt lag, i december vann de Pan Arabic Games, 1-0 i finalen mot Jordanien.

Vi tar ett grepp på Bahrain i dagens tidning. Jag skriver om oroligheterna som varit i landet under 2011. Av nationens 30 senaste vänskapsmatcher har bara en varit mot europeiskt motstånd – Sverige. Klart det blir ett kontroversiellt val av SvFF.

Lagrell får försvara sig här och jag försöker förklara varför det ändå är ett problem att matchen spelas just nu här.

Blåvitt värvar Nordin Gerzic och framstår allt mer som årets Real-lag. Nyligen gjorde ju Real Blåvitt klart med norske landslagsbacken Kjetil Waehler och hgar tidigare plockat in Philip Haglund och Emil Salomonsson (i höstas) och Daniel Sobralense. Samt ny tränare i AIK:s guldman från 2009 Mikael Stahre.

…Gerzic-övergången kan bli en fullträff, spelaren var i behov av en flytt efter många år i Örebro, nu får han en nytändning och att kapaciteten är hög det vet vi.

Var inte så dumt att tippa IFK Göteborg som etta i mitt preliminära tips eller? Det kanske får ligga fast, vi får se.

Örebro går från guldkandidat 2011 till ett lag många kommer att tippa i nedre mitten. 

Just nu sitter vi i en bil på väg ut mot det så kallade Inlandshavet, Khor Al-Adaid, en öken där sanddynorna rör sig som havets vågor. Går att hyra fyrhjulingar och blåsa ut i sanden men TT-Skiöld hävdar att vi inte får göra sådana äventyr under arbetssäsong.

Vi är mitt ute i öknen, här utvinns den olja och naturgas som har gjort Qatar till ett av världens absolut rikaste länder. Det brinner från torn, annars finns här absolut ingenting förutom sand.

För alla oss som är intresserade av Terek Groznyj – och let's face it, vem är inte det – har ju januarifönstret mest kretsat kring framtiden för den belgiske landslagsyttern Jonathan Legear.

Nya rykten varje dag. Vad händer med det blonda yrvädret? Blir han kvar, eller lyckas han driva igenom en övergång till någon av de stora ligorna i väst efter bara ett halvår i Tjetjenien?

Det visar sig i sinom tid, men det bästa med hela den här transferkarusellen är att den har givit mig en ursäkt för att sammanställa en av alla dessa livsnödvändiga listor.

Det är nämligen så att Jonathan Legear sitter på fotbollsvärldens allra mest misslyckade tatuering, och det är givetvis ett faktum som förtjänar att uppmärksammas.

Såhär ser prispallen ut.

1. Jonathan Legear – "Vini, Vidi, Vici" I min värld är det här så roligt att jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska springa. Spelaren som på allvar kallades för "Den nye Chippen" då han slog igenom i Anderlecht hade alltså bestämt sig för att göra ett statement, visa för världen vem han var och vad han stod för. Det blev "Vini, vidi, vici" – en felstavning som med en liberal latinsk översättning utläses som: "Jag drack vin, jag såg, jag segrade". Legear själv var förbryllad. "Jag förstår ingenting. Jag har kollat upp uttrycket minst tjugo gånger, och varje gång har det varit den här stavningen som kommit upp. Men det spelar egentligen ingen roll – jag tycker att den är snygg".

 

2. Afonso Alves – "Henrrique" Här finns en svärta som är så mycket större än när någon Manchester City-gycklare tatuerar Kakás eller Rooneys namn i förtid – en svärta som faktiskt gör så att jag inte har hjärta att placera den här tatueringen på förstaplatsen. När Afonso Alves flyttade till Örgryte från Brasilien lämnade han kvar sin treårige son i hemlandet. Mer än tio år har nu gått sedan dess. Pojken har blivit tonåring, men Afonso är kvar på andra sidan av det stora havet. De ses ibland under ligauppehållen och hörs på telefon då och då – men i vardagen är det tatueringen med sonens namn som främst påminner Afonso om honom. Tatueringen som tyvärr är felstavad, och refererar till "Henrrique" snarare än "Henrique".

 

3. David Beckham – "Vihctoria" I lite väl hög utsträckning är det ju David Beckham som är ansvarig för hela den här tatueringstrenden som svärtat ner fotbollsvärlden det senaste årtiondet. Därför är det ju lite extra underhållande att inte ens världens mest uppassade och marknadsstrategiske fotbollsspelare lyckas stava sin tatuering rätt. Beckham var tidigt ute, och hade redan fäst två söners namn på kroppen när turen kommit till frugan. Av någon anledning tyckte han att det vore smakfullt att skriva hennes namn på hindi – men tydligen var det ingen i hela hans stab som hade kläm på språket. "Namnet Victoria är ju inte okänt för oss hinduer. På grund av drottningen står det till och med i våra ordböcker. Men såhär ser det ju inte ut. Här står det "Vihctoria". Tatueringen måste vara gjord av en engelsman som inte har någon som helst koll på hindi", förkunnar tidningsmannen Pademesh Gupta.

I've seen the needle and the damage done.

/Erik Niva

Funderar på att ta tillbaka allt gott jag sagt om vår taximan Momin från Bangladesh. På vägen till SvFF:s bjudmiddag drog han en fräckis som fick Disco att tjuta av skratt. Och det förstår ju vem som helst att det inte är en kvalitetsstämpel med tanke på att Disco är från Sundsvall.

När Momin skulle köra oss tillbaka berättade han glatt att han hunnit sänka tre stora starköl medan han väntade. Vi frågade om det var så klokt men Momin menade att han kör bättre med att par glas innanför västen.

Nåväl, vi kom hem helskinnade.

Lyxkrogen där presschefen Hultman bokat bord visade sig vara ett orientaliskt ställe. Det ramlade in nya tallrikar i parti och minut då Lagrell vinkat fram en avsmakningsmeny modell större.

Fördelen: Gott & Blandat.

Nackdelen: You never know what you eat.

Det var trevligt som vanligt, och efteråt tog jag Lars-Åke åt sidan. Några frågor senare höll han med om att årets januariturné borde kunna bli en vändpunkt. I fortsättningen ska landslaget vara mer restriktiva vilka länder de möter i träningslandskamper. Debatten om Bahrain har skadat blågult vilket är positivt, tycker jag.

Annars var det anekdoter mellan skål och vägg av typen att TV4:s Anders Andersson berättade om sitt inhopp mot Turkiet i EM 2000: "Historiens sämsta fotbollsmatch. Jag tror att det gick en minut där bollen var i luften och bara nickades och sköts fram och tillbaka mellan oss och turkarna".

…Andersson berättade även om Jonas Therns pondus. Vid ett tillfälle hade det varit helt knäpptyst i omklädningsrummet varpå Thern bröt ut i ett avgrundsvrål som fick varenda gubbe att rycka till. Sedan reste Thern sig upp, garvade och vinkade på spelarna att hänga med ut på planen för avspark.

Lagrell drog storyn om hur förbundets ekonomichef Sahlström blivit förbannad efter mirakelsegern mot Holland som tog Sverige till EM. Anledningen? Sahlström hoppades att vägen dit skulle gå via play off som inneburit två matcher till = mer cash.

Vi hade en lång diskussion om tillsättningen av Erik Hamrén och hur nära det egentligen var med Sven-Göran Eriksson. Lagrell hävdade att det mycket väl kunde blivit "Svennis" men att Notts County stoppade honom. Jag vet inte, jag litar faktiskt mer på Lundh på TV-kanalens Fotbollshemsida som under processens gång aldrig avvek från sin linje – det blir aldrig "Svennis", han är för dyr. – Han tänker bara på en sak, sa Lundh. Och tillade: – Eller möjligen två.

 Vidare sa Lagrell i ett slags bokslut – han avgår till våren – att beslutet att söka fotbolls-EM 2008 tillsammans med Norge, Danmark och Finland var ett misstag. – Det får vi erkänna. Uefa ändrade reglerna efteråt, bara två länder kan söka ihop. Om vi hade fått det skulle det inneburit fyra länder, fyra valutor, fyra polismyndigheter, fyra språk…det var ett misstag.

Hur mycket det kostade svensk fotboll? Tja, under Sveriges och Norges EM-ansökan till 2016 lade SvFF ner sex miljoner kronor så nånstans i de trakterna men troligen lite mindre.

…2016-ansökan föll på att regeringen inte gav tillräckligt stöd så där kan inte SvFF lastas.

Aftonbladet fick en känga för Aschberg jr:s gamla löpsedel om Lagrell på den tiden han var landshövding i Kronobergs län. "Spriten flödar på residenset i Jönköping", skrev AB men Lagrell vann i PON.

Roliast var kanske diskussionen om Lasse Lagerbäck som förbundet inte har någon kontakt med längre. Han har städat ur sitt rum på kansliet, skaffat tillfällig bostad på Island och skickat vykortet. När vi pratade om alla mediala sammandrabbningar genom åren höll Lagrell med om att "media har aldrig varit Lasses bäst gren".

…samtidigt var Lagrell jävligt nöjd med att "Lasse Lava" inte fick Österrike och därmed skulle ställts mot Sverige i VM-kvalet till Brasilien 2014: "Han hade vetat allt om oss", tjöt Lagrell. Det säger något om den gamle gråskallens fotbollskunskaper, trots allt.

Ungefär så höll det på.

Efteråt skakade vi hand med Lagrell och tackade för den tid som varit. Man kan tycka vad man vill om pampens inställning i olika frågor men som yrkesverksam journalist undrar jag om vi nånsin får en lika tillgänglig företrädare för Sveriges största och mest mediebevakade idrott.

Dessutom är han – som jag skrev i ett tidigare inlägg – en jävligt hygglig karl.

Till sist: har Rolf-Göran Bengtsson verkligen vunnit Serie A nångång?

I kväll är det dags för landslagets traditionsenliga bjudmiddag. Den hålls en gång om året och riktar sig till de journalister som är på plats för att bevaka januariturnén.

Konkret innebär det att presschefen Hultman bokar bord på en bättre restaurang och förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell tar fram guldkortet. Sedan äter vi murvlar oss mätta på SvFF:s bekostnad.

Under middagen hålls diverse informella samtal – när den är slut brukar det mesta gå att läsa på olika bloggar.

…dessutom ett utmärkt tillfälle att höra med Lagrell vad han anser om de uppgifter som nyheter24.se snappat upp – att Sverige (genom Kentaro, antar jag) försökte ordna en match mot Iran under januariturnén.

Kvällens tillställning blir speciell eftersom det är sista gången Lagrell är med. Han avgår som ordförande i samband med Svenska Fotbollförbundets årsmöte i mars. Jag ska inte säga att det är vemodigt men oavsett vad man tycker om hans inställning i olika frågor är det en hygglig karl.

Restaurangen ligger på lyxhotellet W och när vi skulle förboka körningen dit av vår taximan Momin skakade han på huvudet: "No, no. Don't t go there. Too expensive".

…låter som där kan finnas bra käk.

Apropå vår vän Momin bjöd han på en grundlig redogörelse över sitt liv under dagens färd. Ett både tragiskt och vackert levnadsöde. Vid 1,5 års ålder skiljdes föräldrarna och Momin skickades till sin mormor då han inte fick följa med mamman till dennes nye man.

Efter en fattig uppväxt i Bangladesh blåstes han på sitt sparkapital i samband med att han skulle flytta till Sverige för att arbeta.

Nu söker han jobb i Doha för att i framtiden kunna finansiera sin nu sjuåriga dotters fysikutbildning. Frun och dottern är kvar i Bangladesh. Momin har inte sett dem sedan september.

Men jobbletandet går trögt – så trögt att han till och med gav Disco sitt CV – och just nu kör han svarttaxi. Momin hyr ett rum tillsammans två personer han inte känner. De betalar motsvarande 3000 kronor i månaden per skaft för detta.

Momin håller ändå humöret uppe och är ärligt talat en jävel på att köra taxi. Han vore en klockren värvning för Taxi Stockholm. På honom själv låter det som han kan tänka sig att göra flytten.

Så länge han inte blir blåst igen och mot en hyfsad sign on, förstås.